en av de mest grundläggande etiska principerna i mänskligt experiment är att experimenten inte bör utsätta deltagarna i experimentet för något förfarande som de inte skulle vara villiga att genomföra själva. Denna tanke kodifierades först i Nuremberg-koden 1947, vilket var ett resultat av rättegångarna mot nazistiska läkare vid Nuremberg-rättegångarna som anklagades för att ha mördat och torterat offer i värdelösa experiment. Flera av dessa läkare hängdes. Punkt fem i Nuremberg-koden kräver att inget experiment ska genomföras som är farligt för ämnena om inte experimenterna själva också deltar. Nuremberg-koden har påverkat medicinska experimentkoder för praxis runt om i världen, liksom exponeringen av experiment som sedan dess inte har följt det, såsom det ökända Tuskegee syfilisexperimentet.
en annan etisk princip är att volontärer måste stå för att få någon nytta av forskningen, även om det bara är en avlägsen framtida möjlighet att behandling hittas för en sjukdom som de bara har en liten chans att få kontrakt. Tester på experimentella droger utförs ibland på drabbade av ett obehandlat tillstånd. Om forskaren inte har det tillståndet kan det inte vara någon möjlig fördel för dem personligen. Till exempel, Ronald C. Desrosiers som svarade på varför han inte testade ett AIDS-vaccin som han utvecklade på sig själv sa att han inte riskerade AIDS så kunde omöjligt dra nytta av.
en viktig del av en etikutskottets tillsyn är att säkerställa att informerat samtycke från ämnena har givits. Informerat samtycke är principen att volontärerna i experimentet fullt ut ska förstå förfarandet som kommer att äga rum, vara medvetna om alla risker och ge sitt samtycke till att delta i experimentet i förväg. Principen om informerat samtycke antogs först i US Army ’ s forskning om gul feber på Kuba 1901. Det fanns dock ingen allmän eller officiell vägledning vid denna tidpunkt. Det förblev fallet tills gula feberprogrammet hänvisades till i utarbetandet av Nuremberg-koden. Detta utvecklades ytterligare i Helsingforsdeklarationen 1964 av World Medical Association som sedan dess har blivit grunden för etikutskottens riktlinjer.
sammankallandet av etikutskott för att godkänna forskningsprotokollet i mänskliga experiment skrevs först in i internationella riktlinjer i den första översynen av Helsingforsdeklarationen (Helsingfors II, 1975). En kontrovers uppstod under den fjärde revisionen (1996) om placeboförsök i utvecklingsländer. Det hävdades att amerikanska försök med anti-HIV-läkemedlet zidovudin i Indien bröt mot detta krav. Detta ledde till att US Food and Drug Administration upphörde med att införliva nya revideringar av Helsingfors och hänvisar istället till 1989 års revision.
Etikutskott ställs också ett krav i internationella etiska riktlinjer för biomedicinsk forskning som involverar mänskliga ämnen, producerad av rådet för internationella organisationer för medicinska vetenskaper (CIOMS), ett organ som inrättats av Världshälsoorganisationen. Cioms-riktlinjerna publicerades först 1993 och har ingen rättslig kraft men de har varit inflytelserika i utarbetandet av nationella regler för etikutskott. COIMS-riktlinjerna är inriktade på praxis i utvecklingsländer.