man skulle kunna tro, lyssna på världens mest populära violinkonsert, att det hade skrivits i en vit het spurt av inspiration. Tja, tänk igen! Max Bruchs älskade första violinkonsert hade en långvarig dräktighet och en svår födelse.
kompositörens opera Die Loreley hade redan producerats, liksom hans första betydande körverk, när den 26-årige kompositören började arbeta med konserten sommaren 1864.
nästan 18 månader senare skrev han till sin tidigare lärare Ferdinand Hiller: ”min violinkonsert går långsamt – jag känner mig inte säker på mina fötter på denna terräng. Tycker du att det är väldigt djärvt att skriva en violinkonsert?”En första version, färdigställd i början av 1866, drogs tillbaka av kompositören efter en enda föreställning den 24 April.
missnöjd skickade Bruch manuskriptet till den stora virtuosen Joseph Joachim för sina kommentarer. Joachim svarade med en detaljerad lista över förslag till arbetets förbättring (varav några togs upp) som Bruch svarade med en lista med diffident frågor och förslag.
han förbjöd senare publiceringen av detta sista brev av rädsla för att det skulle få honom att verka för beroende av Joachim för kompositionen. Fortfarande osäker på sitt arbete skickade Bruch sedan partituret till sin dirigentvän Hermann Levi och kompositören och violinisten Ferdinand David för deras kommentarer (David hade rådat Mendelssohn på sin violinkonsert i e-moll två decennier tidigare och hade gett sin första föreställning).
äntligen, efter att ha skrivits om, med Bruchs ord, ”Minst ett halvt dussin gånger”, färdigställdes konserten till hans tillfredsställelse och fick sin första föreställning i sin slutliga och definitiva version den 7 januari 1868 i Bremen med Karl Reinthaler som dirigent och Joachim som solist.
partiturens manuskript bär invigningen ”Joseph Joachim in Verehrung zugeeignet”, även om ordet ”Verehrung” (respekt) korsades av Joachim och ersattes av ”Freundschaft” (vänskap).
konserten togs snabbt upp av alla dagens stora violinister och spelades så ofta att den överskuggade allt annat Bruch skrev. Till slut kunde han inte stå ut med att höra det. För att täcka allt hade han sålt arbetet direkt till förlaget Cranz och så gjorde han inte mer pengar ur sin största hit.