de flesta havsgrottor är små i förhållande till andra typer. En sammanställning av havsgrottundersökningar från och med juli 2014 (Long sea caves of the world ) visar 2 över 1000 meter, 6 över 400 meter, nio över 300 meter, 25 över 200 meter och 108 över 100 meter långa. I Norge överstiger flera uppenbarligen relikhavsgrottor 300 meter långa. Det råder ingen tvekan om att många andra stora havsgrottor finns men inte har undersökts på grund av deras avlägsna platser och/eller fientliga havsförhållanden.
flera faktorer bidrar till utvecklingen av relativt stora havsgrottor. Naturen hos själva svaghetszonen är säkert en faktor, även om den är svår att kvantifiera. En lättare observerad faktor är situationen för grottans ingång i förhållande till rådande havsförhållanden. På Santa Cruz Island, de största grottorna möter de rådande nordvästra svällförhållandena-en faktor som också gör dem svårare att kartlägga. Grottor i väl skyddade vikar skyddade från rådande hav och vindar tenderar att vara mindre, liksom grottor i områden där haven tenderar att vara lugnare.
typen av värdsten är också viktig. De flesta av de stora havsgrottorna på västra USA: s kust och Hawaii ligger i basalt, en stark värdsten jämfört med sedimentär sten. Basaltgrottor kan tränga långt in i klippor där det mesta av ytan eroderar relativt långsamt. I svagare berg, erosion längs en svagare zon kanske inte överstiger Klippans ansikte. Världens största havsgrotta har dock bildats i den kraftigt sprickade Caversham sandstone (Barth, 2013) som förändrar vår förståelse för vilka värdstenar som kan bilda stora havsgrottor.
tid är en annan faktor. Den aktiva kustzonen förändras genom geologisk tid genom ett samspel mellan havsnivåförändring och regional upplyftning. Återkommande istider under pleistocen har förändrat havsnivån inom ett vertikalt intervall på cirka 200 meter. Betydande havsgrottor har bildats på Kanalöarna i Kalifornien som nu är helt nedsänkta av ökningen av havsnivån under de senaste 12 000 åren. I regioner med stadig upplyftning kan kontinuerlig Littoral erosion producera havsgrottor med stor höjdmålad grotta är nästan 40 m hög vid ingången. På den norska kusten finns stora havsgrottor som nu lyfts upp 30 eller fler meter över havet. Sediment som dateras i den största av dessa (Halvikshulen i Osen, 340 m lång) visar att den bildades under en period av minst en miljon år. Det kan mycket väl vara den längsta vågklippta grottan i världen. Den största grottan i volym är Rikoriko Cave på Poor Knights Islands i Nya Zeeland med 221 494 m3.
slutligen tenderar grottor som är större att vara mer komplexa. Överlägset består majoriteten av havsgrottor av en enda passage eller kammare. De som bildas på fel tenderar att ha kanjonliknande eller vinklade passager som är mycket raka. I Seal Canyon Cave på Santa Cruz Island är ingångsljuset fortfarande synligt från baksidan av grottan 189 m från ingången. Däremot tenderar grottor som bildas längs horisontella sängplan att vara bredare med lägre takhöjder. I vissa områden kan havsgrottor ha torra övre nivåer, lyfts över den aktiva kustzonen genom regional upplyftning.
havsgrottor kan visa sig förvånansvärt komplexa där många svaghetszoner—ofta fel—konvergerar. I Catacombs Cave på Anacapa Island (Kalifornien) skärs minst sex fel. I flera grottor i de kaliforniska Kanalöarna öppnar långa sprick passager upp i stora kamrar bortom. Detta är alltid förknippat med skärningspunkten mellan ett andra fel orienterat nästan vinkelrätt mot det längs ingångspassagen. När grottor har flera ingångar, de utsätts för mer våg åtgärder och därmed kan växa relativt snabbare. Det finns en exceptionellt stor grotta som ligger bakom Fogla Skerry, en ö utanför Papa Stours kust, på Shetlandsöarna. Även om de inte är undersökta placerar uppskattningarna den på nästan 500 m passage. Matainaka Cave i Nya Zeeland har 12 separata ingångar i vilka vågor kan tränga in och många leder längs vilka korsande passager har utvecklats.