varje December, min familj och jag kör in San Franciscos Chinatown för vår årliga vintersolståndet middag. Min farmor, dekorerad i en röd fleecejacka och mössa, leder oss till New Woey Loy Goey, en svagt upplyst Restaurang under Jackson Street endast tillgänglig via trappa. På vintern är restaurangen anmärkningsvärt varm inuti, och borden är upptagna av lokalbefolkningen som beställer den dagliga skaldjursspecialen från akvariet. Sitter runt ett hörnbord, vår familj vet en skål med seg tang yuan ovanpå pepprig buljong kommer att slutföra natten.
de som är bekanta med tang yuan kan bilda glutinösa bollar formade som miniatyr snöbollar i söt soppa. Den söta tanden i mig hänger sig åt dessa svarta sesam-och jordnötsfyllda bollar när jag har chansen. Men mitt hjärta tillhör verkligen den salta tang yuan-soppan som serveras den Dec. 21 till minne av Dong Zhi (Xiaomi), känd som vintersolståndet.
när jag är hemma för semestern, slurpar jag upp ett pinsamt antal skålar, rik på räkor och kycklingsmak och serveras med shiitakesvamp, krispig kål och smaklig lap cheong eller kinesisk korv. Buljongen, ångande och tjock från timmar med kokning, klamrar sig fast vid tang yuan i min soppsked och bildar den perfekta biten. En middag med tang yuan soppa är en not-to-miss tillfälle, och jag, tillsammans med resten av min familj, skulle släppa någon skyldighet i ett hjärtslag att äta på.
i år undrar jag hur min familj, nu mil ifrån varandra, kommer att fira Dong Zhi. När personligen kan vår familj besöka Chinatown eller samlas i våra mormors kök för att smaka på sina egna versioner av tang yuan. Vid tanken på att missa en så viktig fest inser jag att jag har så många frågor om denna semester och mina familjetraditioner, särskilt: hur kan jag efterlikna mina mormors sopprecept? Så jag når ut.
det första svaret kommer från min fars mor, som skickar mig en gruva av röstinspelningar och bilder av hennes tang yuan soppa genom WeChat, vår primära kommunikationsplattform dessa dagar. I hennes inspelningar beställer hon mig att koka kycklingbenen och skumma fettet från buljongen och att absolut inte glömma den vita peppargarneringen. Bilder av hennes tang yuan, suddig i oskiljbara pixlar av hennes skakiga händer, gör mig chuckle på vår generationsskillnad.
det andra meddelandet kommer från min mammas mamma, som dikterar sitt recept till min mamma när hon övervakar sin matlagning i vårt lilla kök. Min mamma översätter sedan receptet från Taishanese till engelska till smältbara steg och vidarebefordrar mig anvisningarna via e-post. Jag förundras över hur varje steg i hennes recept är okomplicerad och exakt—skiva svampens kakor, rulla degbollar i bananformade stockar för enkel skärning, koka buljongen i 15 minuter-och hur dessa instruktioner måste resa genom två hjärnor för att nå min egen.